Mårten Ardtzén Expressen 16 december 2005
Att sätta färg på förorten
Det finns olika sätt att driva konsthall i förorten. Natalia Kazmierska rapporterar i Expressen 25/11 om Paris första exemplar: ett modernistiskt palats "med räta linjer och bländande vit framtidsfasad" som kunde legat var som helst. Kanske rentav i de forna kolonierna?
Sverige har aldrig varit särskilt bra på vare sig konst eller kolonialism. Men vi har andra traditioner. Och bara i Stockholm finns nu tre förortskonsthallar som alla förvaltar en instrumentell kultursyn med rötterna i den sociala ingenjörskonsten: Färgfabriken i Liljeholmen, Konsthall C i Hökarängen och Tensta konsthall.
Men det finns nyanser, och de är ganska intressanta. I Tensta nystartade man för ett drygt år sedan med ett hypersocialt projekt där konstbegreppet tänjdes till bristningsgränsen. Men den nya ledartrojkans intressen finns egentligen någon annanstans, och det har blivit allt tydligare. Konstbegreppet jobbar man visserligen på med, men mer i förhållande till närliggande estetiska discipliner - design, arkitektur etc - än några sociala realiteter. Den ambitionen framstår snarast som ett kulturpolitiskt alibi för en huvudsakligen inomestetisk experimentverkstad. Kanske är det därför ledningen inte kan/vill förklara meningen med sin "leopardkub" i annat än negativa termer, i sitt replikskifte med Peter Cornell här på sidan (23/11). Då är Färgfabriken betydligt mer radikal. Den kallar sig inte ens för konsthall längre, utan för "samtidslaboratorium". Och visst: vilken konsthall skulle på fullt allvar visa en informationsfilm från Jämo i utställningssalarna?
Det gör Färgfabriken just nu. Visserligen sida vid sida med en relationell konstprocess, där den amerikanska konstnären Liz Cohen bygger om en gammal östtysk Trabant till en amerikansk "lowrider" (mot fonden av några jätteförstoringar av henne själv som lättklädd bilbrutta). Men Jämo-filmen och Cohens bilverkstad fyller samma funktion som skyltfönster för The Gender Turntable: en serie workshops och seminarier om jämställdhet och integration arrangerade av Arbetslivsinstitutet och - just - Jämo. Färgfabriken har kommit långt på sina tio år: från Oleg Kuliks brutala gestaltning av konstnärens romantiska utanförskap, i sin berömda naken-hund-performance vintern 1996 till dagens tummelplats för allehanda "aktörer" inom kultur, näringsliv och politik. The Great Swedish Social Makeover heter ett annat projekt, där man på några månader ska hitta på "en ny berättelse för den svenska välfärden". Osannolikt? Sponsorlistan ger en viss tyngd bakom orden: LO, Familjebostäder, Telia, Folksam, Sveriges kommuner och landsting
Konst förekommer också, men den har blivit sekundär i förhållande till konferenserna, nätverkandet och workshoppingen. Vilket ligger helt i linje med den relationella estetik som är ungefär jämngammal med Färgfabriken (och som ledartrion i Tensta arbetat med nästan lika länge). En estetik som sätter möten och relationer före estetiska objekt, processer före resultat - och som gärna framställer sig som särskilt demokratisk och öppen.
Men där man kan röra sig runt ett objekt, betrakta det på distans, kanske rentav kritiskt, kräver processen att man deltar - eller dunstar. Och det säger sig självt: ett laboratorium kan inte stå öppet för kreti och pleti på samma sätt som en konsthall. Ska man verkligen delta i processen bör man lösa medlemskap i Färgfabrikens "Akademi". Där ska man, enligt hemsidan, "träffas utanför förhandlingsbord och låsta positioner; träffas över gränser: näringsliv, offentligt och akademi sida vid sida, vänner och konkurrenter". 5 500 kronor kostar det att vara med - för ideella organisationer. 10 000 för intresseorganisationer och 25 000 för storföretag. Gratis för konstnärer "enligt inbjudan". Vi andra får roa oss med Liz Cohens pinupbilder.
Precis som Tensta är Hökarängen en "problemförort", och det finns förstås politiska baktankar även med Konsthall C. Men här verkar lokalförankringen vara något mer än ett alibi. Konsthallen arbetar löpande med ett arkiv över, och en permanent utställning om Hökarängens historia som tunnelbanenätets första förort. Man har ordnat arkitekturvandringar och fotoutställningar om "Hökis" egen arkitekt, David Helldén. Och det gamla Centraltvätteriet, som konsthallen är inrymd i och döpt efter, är i sig ett exempel på den grannskapsplanering som senare utmynnade i miljonprogrammets ABC-städer. Kort sagt en historiskt betingad verklighet som konsthallen bidrar till att belysa och diskutera. Och det gör man på ett ganska torrt och traditionellt vis i jämförelse med de processbaserade verksamheterna i Tensta och Liljeholmen. Här finns en tydlig struktur med klart avgränsade delar: grannarna bidrar med sina bilder och berättelser till arkivet men dras inte in i några relationella konstlekar; amatörerna får prova sina vingar i det lilla "centrifug"-galleriet medan den stora salen viks åt proffsen.
Just nu visar den norska konstnären Unni Gjertsen sitt Mai Zetterling-projekt där - en debattutställning om en orättvist marginaliserad filmskapare. Den är vass och rolig. Man behöver inte delta i någon process eller vara medlem i någon klubb för att förstå den. Den riktar sig till en publik, och därmed till en bredare offentlighet - bortom både konsthallen och Hökarängen. En demokratisk offentlighet, öppen för alla.
