Natalia Kazmierska, Expressen

Urtvättat

Det är helt sjukt att svenska konstungdomar numera drömmer om exakt samma sak som kommunala stadsplanerare. Trivsel. Hand i hand går de omkring och trivs tillsammans i övergivna förortslokaler och älskar samkvämskultur och sätter upp anslagstavlor som ska funka som kontaktytor för kvarterets hyresgäster som kanske inte fattar hur man blir kompis om inte någon konstförvaltare som pippat politikerna instruerar.

Nyöppnade Konsthall C i Hökarängen utanför Stockholm är just en sängkammare för sådana osunda affärer mellan konsten och makten som tar död på allt genuint konstintresse till förmån för glad grannsamvaro och tjenatjena i trappuppgången. Här har några folkhemsromantiker till lekledare fått tummen upp att busa till centraltvätteriet mitt i det sömniga området av retrosnygga missbrukarbostäder från 40-talet, med papier maché-skräp som medborgarna bör avnjuta till ett livesoundtrack av tvättmaskinsbeats. Och Johan Svenssons utställning Fula, skitiga, elaka är naturligtvis varken ful eller elak. Utan snarare ett chocktrevligt typexempel på ideologiskt renskrubbad samtidskonst för fånar.

Sen när är papier maché ett material som vuxna människor kan ta på allvar? Den lokala förankringen i tvättstugan måste dessutom kännas som ett skämt för alla mödrar som viker lakan vid torktumlaren på andra sidan den frostade glasväggen, med rekorderlig skitighet upp till öronen.

Konsthall C är inte ens en plattform, utan något mycket värre än så. Den nya konststrategin i Hökarängen kallas närdemokrati. Och den handlar i grunden om att tvångsmata folk med trivselkonst, tills de lär sig att tycka om den.