Sanna Björling, DN På Stan, 7 jan 2005

Tvättäkta

Hökarängen har fått en egen konsthall. "Fula, skitiga, elaka" heter den första utställningen.

Ända fram till mitten av nittiotalet jobbade två tvättmadamer på centraltvätteriet i Hökarängen. Nu är halva tvätteriet borta, manglarna är gamla och kastas ut varefter de ger upp. Men tvättmaskinerna går, tryggt tumlande vita lakan och kulört.

I den andra halvan av tvätteriet öppnar en konsthall i morgon. Där ställer Johan Svensson ut "Fula, skitiga, elaka", en utställning som består av några installationer: En jättestor naturliknande tingest i papier maché där ett tjugotal gipsråttor klättrar, lever och mördas; en gigantisk smurf som egentligen föreställer Tony Blair och en lieman med en hiskelig lie. Samt några teckningar och en fin liten animation där grönt gräs växer men brutalt klipps. Johan Svensson är den första av de konstnärer som kommer att bjudas in några månader i taget att arbeta i en ateljé.

Per Hasselberg är projektledare för Konsthall C tillsammans med Anna Erlandson och brinner för Hökarängen. Orden rinner ur honom när han berättar om förortens historia och hur banbrytande arkitekt David Helldén var. Per Hasselberg pekar på torgets gågata och bostadshus och förklarar hur det en gång var tänkt. Demokratiska människor skulle skapas för det goda samhället. Sedan blev det kanske inte alltid så. Hökarängen har under hela sin existens haft problem med kriminalitet och inte varit speciellt idylliskt, men med sin historia har arkitektintresserade kommit på regelbundna besök hit. Projektet som Per Hasselberg leder är ytterligare ett försök till "stadsdelsförnyelse", som det heter på politrukiska. Det leds av föreningen Stadsdelsrådet i Hökarängen, med kulturföreningen Moment i Gubbängen som arbetsgivare.

 - En livsfarlig konstruktion, säger Per Hasselberg, och med Tensta konsthall i bakhuvudet har han redan börjat fasa inför kommande maktstrider.

 - Hökarängen är ett speciellt område, fortsätter han, men människorna här är också speciella. De har varit utsatta för många projekt och är luttrade.

Och han tycker ändå att konsthallen är toppen. När allt är klart kommer den att ha tre delar. I det största rummet, med kakelgolv, glasväggar och stora fönster, huserar den inbjudna konstnären. Ett litet, kubiskt, vitt galleri som fått namnet Centrifug kommer att vara öppet för vem som helst som har något att ställa ut. Man bokar tid där precis som i tvättstugan. Dessutom blir det en permanent utställningsdel om Hökarängens historia, inklusive en anslagstavla för att försöka få folk i området mer delaktiga.

 - Vi vill undvika att konsthallen blir ett turistmål. Så fort konstklicken kommer hit från stan tränger det ut alla andra, säger Per Hasselberg, men så säger han att det är klart att de är beroende av dem också, fast flest pluspoäng hos politiker med pengapåsar får de om de lyckas få hit boende i området.

På stan antar därför att alla är lika välkomna.