Milou Allerholm DN, 2 maj 2006
Nystart i Botkyrka
I en debattartikel i DN 18/4 anklagade Maria Lind, chef för det statligt finansierade ateljéprogrammet Iaspis, sina kolleger på de stora offentliga konstinstitutionerna för att ha valt en alltför publikfriande inriktning, med lite utrymme för ett mer experimentellt undersökande förhållningssätt.
Faktum är att den rollen de senaste åren allt oftare har axlats av mindre konsthallar utanför tullarna. I dag är kommunala Marabouparken i Sundbyberg, Tensta konsthall, Konsthall C i Hökarängen, liksom en veteran som Färgfabriken, platser där jag förväntar mig att se konst som inte faller inom ramen för konventionella förmedlingsformer.
Nu markerar också Botkyrka konsthall att man vill ha en ny inriktning. Nyligen tillträdde Joanna Sandell som ny intendent och konst ansvarig, och ser man på hennes tidigare verksamhet som curator och skribent finns det anledning att tro att Botkyrka kan bli en plats i framkanten.
Den nystart som nu görs skulle visserligen kunna ses som väl typisk i tiden: de anställdas kontorsplatser har flyttats ut i de offentliga utrymmena i flexibla öar, här finns kaffebar, bord och stolar, liksom puffar att hänga och klänga i. Verksamheten ska bli mer transparent och inkluderande, och samarbete är ledordet för de inledande projekten.
Första utställarna är Selda Asal, Ceren Oykut och Gül Kozacioglu från Istanbul. Deras arbete kan också det framstå som förutsägbart i sättet det inkluderar besökaren eller kids från gatan. I ett ständigt växande videoverk, uppbyggt som digitala post-it-lappar från Istanbul och Botkyrka, frågar de unga vad de mest önskar sig. I en annan del av utställningen kan besökaren bli spådd i kaffesump.
Men den som ger sig tid möter en flerskiktad framställning om drömmar och önskningar, om sociala mekanismer. Framför allt en bild av de många lager som bygger en berättelse.
Första tiden på konsthallen är en inkänningsperiod. Jag tror det är rätt tänkt, särskilt i en situation där man långt ifrån har publiken i sin hand. Det som imponerar är hur man försöker omdefiniera hela verksamheten inifrån. Den process som nu påbörjats kan - om konsthallen bara inte sätter samtidsretoriken på autopilot - skapa öppningar både för konsten och publiken.
Som Maria Lind påpekar finns det konsttraditioner som vid det här laget har 50 år på nacken som fortfarande inte passar in i museernas och konsthallarnas mallar. Är det ingen på de stora institutionerna som besväras över att det är de små konsthallarna, ofta med undermålig budget, som gör det jobbet?
