Petter Lindgren Aftonbladet 10 maj 2006

Här leker de på stan

Kanske har ni redan sett dem. De så kallade Tracörerna, ungdomar akrobatiskt framhoppande över parkbänkar och betongfundament, som skejtare utan rullbräda. Klängande, flängande, alltid på språng.
Deras forntida föregångare, flanörerna, drev omkring med melankolins loja vind i ryggen, inom ramar givna av arkitekturen och stadsplaneringen. Tracörerna struntar i allt sådant och genomkorsar staden efter eget huvud. Ingen busskur är för hög, ingen fasad för lodrät.

 I Lavas och Konsthall C:s utställning Under plattan, ängen! (utformad i samarbete med Finbar Rosato, curatorstudent vid Stockholms universitet) har tracörerna en given plats. Bland annat visas ett par introduktionsfilmer om parkour, som tracörerna kallar sin sport eller konstform som ursprungligen är fransk (vad annars?).
 
Vad har det modernistiska stadsrummet för giltighet i dag? Vilka är begränsningarna, vilka är möjligheterna? Sådana frågor ställer Under plattan, ängen!, en titel syftande på de två utställningslokalernas omgivningar, Sergels torg och Stockholmsförorten Hökarängen, båda ritade av arkitekten David Helldén.

Anslaget är lekfullt och idealistiskt, verken i linje med de som brukar förekomma på Tensta konsthall. Dan Shipsides från Belfast presenterar en klättringsled över Högalidsberget och bjuder in förortens invånare att märka ut och dokumentera egna avancerade vägar över traktens flyttblock och hällar. Svenska gatukonstnären Chin Chin visar vädertåliga och surrealistiskt influerade blandkonstverk (akryl, foto, stenciler), liknande dem hon brukar utföra i Berlin där hon numera är bosatt. Likaledes Berlinbaserade Michaela Schweigers video Återbesök i morgondagens stad (visas bara på Konsthall C) skildrar en tysk motsvarighet till Hökarängen, området Hansastadt, uppfört 1957. Officiella beskrivningar varvas med nattstånden utopism och nutida sunkighet, i ett collage omvandlat till en spelfilm med drag av bröderna Kaurismäki.
 
Frågan om det moderna projektets eventuella kollaps är inte ny. Säkert har åtminstone något kollapsat, och som vi ville ha det blev det hur som helst inte och blir väl aldrig. Men här, i två ganska blygsamma utställningslokaler, har i alla fall några vänliga människor samlats för att göra det bästa av situationen. Det är svårt att inte tycka om det.