Ola Andersson SVD 24 MAR 2006

Grannskapstanken gör
våra förorter torftiga

KOMMENTAR| Stadsbyggnad

Stolarna står uppställda i en cirkel på golvet i lokalen och engagerade privatpersoner sitter och diskuterar ödet som drabbat deras hembygd. De är folk från det lokala föreningslivet och kommunalpolitiker som pratar om minskande befolkning och allt sämre service, de yngre med indignation och ilska, de äldre med viss galghumor och resignerad distans. Posten är nedlagd sedan länge, banken likaså. Konsum är borta, biblioteket har försvunnit och skolorna är på väg att läggas ned. På en del ställen är det inte ens självklart att brevlådan finns kvar.

Det låter som Norrbottens inland, men det är det inte. Jag deltog i den här diskussionen, på Konsthall C i Hökarängen, en halvtimme med tunnelbanan från Sergels torg. För dem som bor i Sveriges glesbygder är det kanske överraskande, men glesbygdsproblematiken finns överallt, även i Stockholm en liten bit utanför stadskärnan.

Det stadsbyggnadsideal som format våra städer under de gångna sjuttio åren hade grannskapsenheten som ideal. När
städerna växte skulle det ske i avgränsade områden med 10 000 eller högst 15 000 invånare. Obebyggd mark lämnades kvar runt om för att skilja dem åt. För att ta sig till nästa stadsdel måste man åka bil eller, om de råkar ligga på samma linje, ta tunnelbanan. Alternativet är skogspromenader. Kanske trevligt sommardagar när det inte regnar, men mindre attraktivt på nätter eller om hösten och vintern, skrämmande för kvinnor, riskfyllt eller omöjligt för de äldre.

Grannskapsenheterna planerades omsorgsfullt för en viss befolkningsmängd med ett visst antal barn. Men barnen har vuxit upp och i lägenheterna bor bara föräldrarna kvar, om de inte lämnat plats åt andra mindre hushåll. I stadsdelar avsedda för 15 000 personer bor i dag ofta bara hälften så många.

Det är inget underlag för något blomstrande utbud: en närlivsbutik där de mörka ringarna under innehavarens ögon skvallrar om att det var länge sedan han hade råd med semester, en pizzeria eller ett sunkhak med rättigheter, en videobutik, kanske en blomsterhandel. Sjunker kundunderlaget ytterligare blir det inte ens det.

Svenska städer är kanske inte kända för sitt rika utbud. Men gör tankeexprimentet att ta en helt vanlig svensk stad med 70 000 innevånare, som centrala Umeå, Jönköping eller Lund, och dela upp den i tio enklaver med 7 000 personer i varje. Det blir inte mycket kvar. Tio närlivsbutiker, tio pizzerior, tio videobutiker, och så ett köpcentrum någonstans i periferin. Så fungerar den stadsbyggnad vi ärvt från 1900-talet. Så ser det ut i Stockholms kommun söder om Södermalm där Hökarängen ligger.

Men befolkningen i söderort motsvarar inte en typisk svensk stad. Här bor 250 000, lika många som i Malmö. Det skulle kunna vara tillräckligt för ett bra konstmuseum och ett konserthus, stort bibliotek, stadsteater och otaliga affärer, krogar och verksamheter. Och då har vi inte räknat in de 150 000 som bor i de angränsande kranskommunerna Huddinge och Haninge. Men i söderort finns inget av detta. Här finns det typiska utbudet i ett mer eller mindre nedläggningshotat förortscentrum, upprepat tjugofem eller trettio gånger, kompletterat med två eller tre stora köpcentrum.

Det borde inte vara svårt att finna en lösning på glesbygdsproblematiken i förorten, åtminstone inte i Stockholm där inflyttningen och trycket på att bygga är stort. Men torftighet finns inte bara i bristen på service. Den ligger också i något annat som detta stadsbyggande fört med sig: inskränktheten. I förorten ses sällan det bristande utbudet som ett generellt problem. I stället ägnar sig varje förort åt sina egna problem som vore de unika. Det byggande som skulle kunna koppla ihop förortsenklaverna till en gemensam, sammanhängande stad motarbetas aggressivt. Det är en tragisk seger för grannskapstanken och den inskränkthet som är dess ständiga följeslagare.