Pauli Olavi Kuivanen NT, 11 jan 2006
Konsthallens roll som mötesplats
Bygglagens krav på samråd gav Mattias Åkeson en idé. Snart är det vernissage på den nya utställningen Samråd.
Hökarängen i Stockholm byggdes i slutet av 1940-talet och blev stilbildande för de svenska förorterna. Arkitekten David Helldén fick uppdraget att rita stadsplan och bebyggelse. Han såg också till att inrätta en centraltvättstuga i området. I dag har den gett plats för Konsthall C, som drivs i det uttalade syftet att spegla förortens historia och de demokratiska ideal som genomsyrade projektet.
En i raden av inbjudna konstnärer är Mattias Åkeson från Söderköping. Nästa lördag - den 21 januari - är det vernissage på hans utställning Samråd.
- Konsthallen har funnits i två år och det är ett treårigt projekt. De inblandade arbetar platspecifikt, vilket betyder att verksamheten belyser sociala, arkitektoniska och andra aspekter som berör Hökarängen. Det innebär att varje utställning lägger ett nytt lager till de tidigare, säger han när vi träffas i hans och familjens hus ett stenkast från Göta kanal.
Ateljén finns på övervåningen och skiljer sig från en traditionell konstnärsmiljö genom att arbetsredskapet består av en dator. Alla som har sett utställningarna En sång till glädjen på Galleri Kronan och Corporate red & two factors of a commodity på Studio Norrköpings konsthall vet också att han inte arbetar på sedvanliga sätt. Han började som målare, men utbildningen på konsthögskolan i Bergen ledde in på nya spår.
- Under utbildningen var det två begrepp som dunkades in: kontext och koncept. Det har präglat mig, men det innebär också att arbetet till stor del består av research. Det blir en hel del googlande på datorn, säger han.
Tillammans med tre andra studenter - alla frustrerade målare - bildade han det uppmärksammade konstnärskollektivet gutengut, som bland annat tog initiativet till en konstutbildning i det palestinska Ramallah på Västbanken.
- Men vi började med att göra kortfilmer. Enkla, fiktivt självbiografiska berättelser. De var rätt innehållslösa, men de handlade om oss själva. Det var ett slags dokusåpaestetik uppblandat med lite Fassbinder, säger han.
En bit från boningshuset står ett gammalt stall som ska förvandlas till ateljé framöver och det är inte uteslutet att han återvänder till måleriet då.
- Det behövs ett alibi för att börja måla igen och det får jag kanske då, säger han.
Bygglagen från 1987 kräver att det inför varje nyprojektering ska inrättas en samrådsgrupp, så att de boende i området ska kunna ge sina synpunkter på förändringen. Mattias Åkesons nya utställning anspelar på lagens sociala sida och avsikten har varit att betona konsthallens roll som mötesplats.
- Först ville jag skapa ett öppet vardagsrum. En plats där man kunde titta på tv tillsammans, men så fick jag istället en idé om att skapa en medborgarkör. Det är ju ett så oerhört starkt umgängessätt. Nu visade det sig att det fanns en kör i området, förklarar han.
Tanken är att kören ska framföra Beethovens An die freude - Ode till glädjen - i slutet av utställningsperioden som pågår fram till den 5 mars.
- Jag är intresserad av mötet mellan den här amatörkören och det här ändå rätt svårsjungna verket. Jag har fått klartecken från körledaren, men medlemmarna träffar jag inte förrän den 18 januari. Om de inte vill så blir det tvärstopp.
Kören kommer att placeras på stolar - 40 stycken - som bildar en cirkel i konsthallen.
- Nästan som i gruppterapi. De ska sjunga till varandra, förklarar Mattias Åkeson.
Lagom till utställningen täcks konsthallsgolvet med en heltäckningsmatta och en bildskärm på en av väggarna kommer att visa en informationstext och en videofilm från det första sammanträffandet med kören.
Det sociala samspelet och demokratin har varit ett återkommande tema i de senaste decenniernas samtidskonst, men Mattias Åkesons avsikt är inte i första hand att arbeta för det goda samhället.
- Det går egentligen inte ut på att befrämja demokratin, men det dyker upp frågor om den påverkan samhället utövar och vad konsten kan göra, säger han.
Pauli Olavi Kuivanen
