En del av verksamheten på Konsthall C utgörs av
Hökarängsarkivet - en samling dokument och fotografier rörande stadsdelens
historia fram till idag. Grunden är lagd av Hökarängens kulturförening (på
1980-talet) och arkivet är sammanställt av Hökarängsprofilen Lars Malm.

Under 2012/2013 kommer Konsthall C med hjälp av genusvetaren,
arkivarien och Hökarängsbon Jessica Nordström att inventera och analysera det
befintliga arkivet utifrån frågor som rör makt och
normer. Vem historia som berättas kan sägas vara en fråga om makt. Vem
syns i arkivet? Vem syns inte? Vad beror det på?

Vi kommer utveckla ett antal projekt som lyfter fram andra
historier än de som vanligtvis berättas i relation till folkhemsförorten
Hökarängen. Därför är det viktigt att lyfta in de historier som inte fått plats, och att koppla de lokala historierna till större konstexter och historier. Verksamheter som Fagersjö flickhem, Hökarängens flickhem och Hökarängens mödrarhem finns inte med i arkivets nuvarande historia och berättar mycket kring synen på kvinnor och sexualitet. 

Genom att aktivt söka andra berättelser och göra dem tillgängliga
kan en bredare och mer nyanserad bild av Hökarängen växa fram i anslutning till
det befintliga arkivets.

UNAWARDED PERFORMANCES
Gülsün Karamustafa

Gülsün Karamustafa (f. 1946) räknas som den turkiska samtidskonstens grand lady. På Konsthall C i Hökarängen visar hon nu för första gången i Stockholm tre av sina videobaserade verk som reflekterar över samtidens snabba ekonomiska förändringar med migration och politiska skiften och där vissa grupper i samhället blir osynliga. Utställningen är kurerad av konsthallens nya chef Anna Livion.
Gülsün Karamustafa  har sedan sjuttiotalet haft positionen som en av de mest betydande konstnärerna i Turkiet och hennes konstnärskap är nära förknippat med den politiska utvecklingen i landet under sjuttio- och åttiotalen. Som dotter till en av landets berömda radiopersonligheter hade hon myndigheternas ögon på sig och under den politiska turbulensen, med ett flertal statskupper som avlöste varandra, något som fick betydande konsekvenser i Karamustafas liv. Det politiska i Karamustafas konst är inte uppenbart vid första anblicken, men hennes teman avslöjar, med hjälp av iakttagelser och samtal med utsatta och socioekonomiskt osynliggjorda människor, framförallt kvinnor, en skarpögdhet som är i högsta grad politisk. På Konsthall C presenteras tre verk.
 
Unawarded Performances, 2001
I Moldavien lever, utan att många vet om det, en turkiskättad och turkisktalande kristen folkgrupp - gagauzerna. Efter omvälvningarna kring murens fall 1989 då det blev möjligt att resa friare, har ett stort antal av de fattiga gagauziska kvinnorna funnit ett sätt att försörja sig, nämligen som illegala sällskapsdamer och hushållerskor åt äldre, rika turkiska damer. I intervjuer i dessa rika kvinnors hem – givetvis i största hemlighet – berättar de gästande kvinnorna om sitt liv och om arbetsvillkoren i de turkiska hemmen.
 
Stairway, 2001
Filmen utspelar sig på en trapp i ett av de äldsta kvarteren I Istanbul, Galata, och betraktaren får möta ett antal rumänska barn i olika åldrar som tjänar pengar på att spela för förbipasserande. Barnen brukar komma på somrarna med sina familjer, de hyr in sig på ett billigt hotell där de stannar tills deras turistvisum går ut – för att återkomma nästa säsong på ett nytt turistvisum. Personal Time Quartet, 2000 Denna fyrdelade video utspelar sig i skärningspunkten mellan Karamustafas eget liv och hennes lands historia. 2000 blev hon inbjuden att visa ett verk i ett kultur-historiskt museum i Hanover. Tanken var att man skulle ställa tyska vardagstraditioner och hemmiljö mot de turkiska. Karamustafa, som ju vuxit upp i ett intellektuellt progressivt hem, slogs av likheterna mellan dessa tyska miljöer och sitt eget barndomshem. De fyra filmerna visades i fyra (av museet) iscensatta miljöer som spänner från början av 1900-talet till 1950-talet. I filmerna ägnar sig en flicka, konstnärens alter ego, åt diverse aktiviteter förknippade med barndomens lekar, utforskandet av sin kvinnlighet och de trevande stegen in i vuxenlivet.      
 
Gülsün Karamustafa är för närvarande stipendiat på Iaspis. I Sverige har hon tidigare ställt ut i Borås och Helsingborg. Unawarded Performances är kurerad av Anna Livion, chef på Konsthall C och tidigare bl a projektledare på Riksutställningar där hon bl a var en curatorerna av Konstfeminism.
 

FRIHET ÄR ALLTID DEN ANNORLUNDA TÄNKANDES FRIHET
Hristina Ivanoska

Läsgruppen giljotinens vänner (beata fransson & ylva westerlund) presenterar:
OM DEN VÄRLD SOM VECKLAR UT SIG NÄR A VILL HA NÅGOT AV B

Om den värld som vecklar ut sig när A vill ha något av B. Inspirerade av de samtal som uppstod under närläsningen av Övervakning och straff, har Giljotinens vänner (konstnärerna Beata Fransson och Ylva Westerlund) i Michel Foucaults anda reflekterat över kroppens uttrycksfullhet i olika maktstrukturer. I utställningen på Konsthall C fortsätter de diskussionen men med andra medel, bland annat i videoverk med performativa inslag. I ett av verken visas en stillasittande person som bär en svart huva. Karaktären tycks vilja säga något men förblir tigande. 

Under studentrevolten 1968 sprejades Paris med slagorden: ”Tuez le flic en vous” (Döda snuten inom er!), en uppmaning som överensstämmer med Foucaults idéer om övervakningssamhället där människan disciplineras och passiviseras. Individen blir på sätt och vis sin egen fångvaktare, där blotta tanken på övervakning skapar osäkerhet och avhållsamhet från aktiviteter som skulle kunna misshaga.
 
Utställningen Om den värld som vecklar ut sig när A vill ha något av B fortsätter Konsthall C:s kritiska granskning av hur samhällsbyggande och rumslig gestaltning påverkar människor, och hur övervakning och social kontroll är priset man betalar för en viss trygghet. Här beskrivs själva synligheten och synliggörandet som en fälla, där den som iakttar insamlar kunskap. Kunskap som kan omvandlas till makt. Är den enda flyktvägen maskering och anonymitet?
 
Läsgruppen ”Giljotinens vänner” består av konstnärerna Beata Fransson och Ylva Westerlund.
Beata Fransson (född 1977), är utbildad vid Malmö Konsthögskola och är nu verksam i Stockholm. Hon har bland annat ställt ut på Hasselblad center, Göteborgs konsthall och galleri Signal i Malmö.
Ylva Westerlund (född 1975) är också utbildad vid Malmö Konsthögskola och är verksam i Malmö. Från och med april har hon projektateljé på Iaspis i Stockholm. Några av hennes senaste utställningar var på Den Frie Udstillningsbygning i Köpenhamn, 2007, galleri Babel i Trondheim, 2007, och galleri Box i Göteborg, 2007.
 
Tack till Museum Gustavianum i Uppsala och IDO kontor i Stockholm
 

ÄNDRA ALLT!

"En utställning om den mest humana epoken i Stockholms socialvårds historia"

Utställningen Ändra allt! utgår från Ruth Wächters arkiv. Wächter var initiativtagare till ett försök att radikalt förändra socialtjänsten inför den nya socialtjänstlagen 1980. Försöket genomfördes i socialdistrikt 8 mellan 1977 och 1985 och gick ut på att se 'klienterna' som medmänniskor och skilja på ekonomiskt och socialt bistånd. Genom att utforma socialbidraget som en försäkring istället för en allmosa ville man stärka individen och tvätta bort fattigstämpeln. Bidraget hanterades som hos försäkringskassan, samtidigt som människors sorger och glädjeämnen fångades upp i sociala knutpunkter som upprättades i stadsdelen.

Den radikala modellen genomfördes aldrig i Sverige (trots att antalet socialbidragstagare i socialdistrikt 8 sjunkit med hälften efter nio månader!) Alla inblandade beskriver försöket som mycket lyckat och epoken som den mest humana i Stockholms socialvårds historia. Resultatet blev omtalat som exempel på vad en demokratisk socialtjänst kan innebära och har bidragit till många efterföljande samhällsprojekt i Hökarängen. Ett exempel var det uppmärksammade EMMA-projektet där hemtjänsten, socialbyrån och sjukvården samverkade.

I utställningen visas foton av John Håkansson. Per Hasselberg för samtal med: Ruth Wächter, initiativtagare till försöket i Hökarängen. Wächter utnämndes 2005 till hedersdoktor vid Lunds Universitet. Maivor Gustafsson, legendarisk chef för socialdistrikt 8, och Gertrud Eriksson, drivande i försöket. Sune Sunesson, professor i socialt arbete, författare till boken 'Ändra allt!' (1985) om resultaten från försöket i Hökarängen.

Utställningen Ändra Allt! ingick i node.stockholm, och visades senare samma år på Röda Sten i Göteborg.

POTATISPERSPEKTIV
Åsa Sonjasdotter 

I det omfattande projektet Potatisperspektiv undersöker Åsa Sonjasdotter sammanhang som biologisk mångfald, migration och normalisering genom att utgå från potatisens roll som kolonialt byte, global handelsvara och som bärare av reglerad, patenterad eller kriminaliserad kunskap. När potatisen kom till Skandinavien för hundratals år sedan var det bönder som tog fram sorter anpassade till det nordiska klimatet. Idag är förädling en ytterst specialiserad och reglerad verksamhet som knappt några bönder sysslar med.
 
I utställningen visas en del av projektet där Åsa Sonjasdotter tagit fram nya potatissorter i samarbete med förädlare Kerstin Olsson vid Statens lantbruksuniversitet i Alnarp. I verket vill Åsa Sonjasdotter diskutera den juridiska bestämningen av detta material. Vem äger rätten till det och i så fall hur? På lördagen 6 oktober skördas plantorna som vuxit på Konsthall C under sommaren samt de gamla sorter som vuxit på en kolonilott i Hökarängen. De senare kommer att kunna avsmakas under kvällen kl. 16 - 20.
 
För mer information se vänligen: www.potatoperspective.org
 

FOLKBILDNING I FÖRÄNDRING?
Elever från de förberedande konstskolorna Idun Lovén och Ölands konstskola ställer ut på Konsthall C.

Konsthall C utgår i sin verksamhet från den svenska modellen och folkrörelserna. Att ge alla möjligheten till delaktighet i samhället är grundtanken i all folkbildning. Konsthall C erbjuder därför kurser inom olika områden. Elever på de förberedande konstskolorna Idun Lovén och Ölands konstskola har deltagit i varsin kurs på Konsthall C som avslutas med en utställning.

Titeln på utställningen är Folkbildning i förändring? som uppmärksammar den förändringsprocess i utbildnings-strukturen som bla Bolognaprocessen för med sig. Möjligheten att studera efter arbetet som varit folkbildningarnas grundsten försvinner och utbildningarna blir istället mer professionaliserade. Konsthall C vill skapa en debatt kring vad denna utveckling innebär på ett ideologiskt plan.

Samtliga deltagare i utställningen har arbetat med att upprätta en dialog med de sammanhang de funnit intressanta kring Konsthall C. Den sträcker sig därför bland annat över Skogskyrkogården, Fagersjöskogen och Hökarängstoppen - Stockholms högsta punkt. Ta med oömma kläder!

VÅR SALONG
En utställning av Konstfacks konstkandidater på Konsthall C!

Medverkande:
Tomas Auran, Emma Berg, Lise Haurum Christensen, Anna Fransson, Christopher Hermansson, Maria Lagergren, Klara Lidén, Robin Montelius, Magdalena Nordin, Grant Watkins, Hanna Wiklund, Sara Wolfert

I år ställer Konstfacks konstkandidater ut på Konsthall C. Arbetena spänner över filmer, arkiv, ljudspår, samlingar och redovisningar. Utställningen sträcker sig genom Konsthallens rum, ett försök in i tvättstugan, upp på ovanvåningen vidare ut på stan via vandringar på Island och en tecknad resa genom USA.

Det är en historisk utställning i det avseendet att studenterna för första gången kan avsluta sina studier med en kandidatexamen.

Detta är ett led i ett nytt utbildningssystem som införs på Konstfack från och med hösten 2007. Systemet kommer inom kort att införas på samtliga konstnärliga högskolor i Sverige i enlighet med Bolognadeklarationen. Bolognaprocessen startade 1999 och är ett samarbete om högre utbildning mellan 45 europeiska länder. Initiativet kan ses som en strategi för Europa att behålla en ledande position i en allt hårdare internationell konkurrens, ett sätt att hålla sig kvar på toppen av näringskedjan. Dessutom är målet att detta ska främja rörligheten och anställningsbarheten inom Europa. Ett stärkande av samhörighetskänslan mellan medlemsländerna är en outtalad men tydlig målsättning.

Rent konkret innebär denna förändring i utbildningssystemet att man inför två utbildningsnivåer, en kandidat- och en magisternivå. Som konststudent kommer man därför inte längre antas till en femårig utbildning, utan till en treårig utbildning. Studenterna måste sedan ansöka på nytt för att antas till magisterutbildningen. Man kommer dessutom att införa ett gemensamt poängsystem och jämförbara examina, länder och utbildningar emellan. De positiva effekterna kan vara att utbildningsfältet öppnas upp för större rörlighet, större idéutbyte och därmed bredare konstfält. Men lika gärna skulle de negativa konsekvenserna av reformen kunna resultera i ett stelbent bedömningssystem för konst som i förlängningen utarmar den heterogenisering inom konstnärlig kunskapsproduktion som finns idag.

Mer information om Bolognaprocessen finns att läsa på regeringens hemsida.
www.regeringen.se/sb/d/238/a/12195

KONST I OFFENTLIGA RUM

I utställningen:

verk av Henrik Andersson, Magnus Thierfelder, Lisa Torell Intervju med Philippe Legros, Stockholms Konstkansli
”En öppen hand” en dokumentär av Kasper Collin, Anna Furumark, Carolina Wolf, Niklas Östholm

Hökarängens arkiv ställs ut på Hökarängens närvårdscentral

I en intervju med kanslichefen Philippe Legros diskuteras Stockholms Konstkanslis roll som uppförare av offentliga verk i Stockholms stad. Hur ser de på sin uppgift? Vem tar initiativ till och hur beslutas om nya projekt? I anslutning till intervjun visas ett bildspel över ett antal utvalda verk som Stockholms Konstkansli uppfört. De visar också en modell över ett planerat projekt av Roland Haeberlein.

De medverkande konstnärerna aktualiserar på olika sätt frågan om vilken funktion konsten har eller kan ha i ett offentligt rum. I verket ”Fountain” av Magnus Thierfelder har en vattenledning sprungit läck och aspirerar uppstudsigt på den dignitet titeln bär på. På samma gång utmanar verket den förväntade funktionen och ger en känsla av att något i systemet brustit. På hökarängstoppen uppmärksammar Lisa Torell med verket ”Sparade platser för mer otydliga syften” besökaren på betydelsen av oplanerade ytor i stadsrummet. I sitt ljudverk ”Faran över” problematiserar Henrik Andersson offentlig kommunikation. Verket presenteras i Söderledskyrkan där kyrkans flygel genererar ett F-ackord mellan kl. 14-15 flera dagar i veckan. Tonen ingår i civilförsvarets larm ”Hesa Fredrik” som sänds ut via VMA-tyfoner i svenska tätorter för att förmedla viktig information till allmänheten.

Dokumentären ”En öppen hand” följer hur en boende i stadsdelen Farsta i Stockholm tar initiativ till uppförandet av ett offentligt verk i sitt bostadsområde genom sin hyresgästförening. Filmen är gjord av Kasper Collin, Anna Furumark, Carolina Wolf och Niklas Östholm.

På Hökarängens närvårdscentral utformar Konsthall C en permanent utställning ”Det goda samhället – Hökarängens historia”. Utställningen utformas under en längre tid och baseras på material ur Hökarängens arkiv. Inledningsvis visas bildspelet ”Hökarängen i våra hjärtan” av Bengt Hall och Bengt Rejhed från Socialdistrikt 8. Hökarängens arkiv innehåller en unik dokumentation över historien om Stockholms första förort och startpunkten för det moderna samhällsprojekt.

Konsthall C ser denna utställning som inledningen på en vidare diskussion om konst i offentliga rum. Den är därför öppen för alla som vill lämna förslag på offentliga verk i Hökarängen.

–

UNDER PLATTAN, ÄNGEN!
En utställning på Lava, Sergels torg och Konsthall C, Hökarängen

Medverkande: 
Dan Shipsides, Michaela Schweigers, ChinChin, Stockholm Sub Surfers & Parkour

Konsthall C och Lava är två kulturinstitutioner i två olika urbana rum. De har skilda förutsättningar men flera gemensamma nämnare. Under plattan, ängen! är en utställning som äger rum på två platser.

Hur förhåller vi oss till det urbana rummet och dess strukturer? Tar vi det för givet eller ställer vi oss frågande inför det?

De sociala och fysiska rum som politiker, stadsplanerare och arkitekter med goda avsikter skapar, kan med tiden förlora den mening som de en gång var ämnade att fylla. Hur samhället utvecklas och hur medborgarnas behov förändras är oftast omöjligt att förutspå. Nya behov ska tillfredsställas i strukturer som inte är planerade för det. Hur kan man anpassa sina behov efter de givna strukturerna – och hur kan man anpassa, modulera, strukturerna efter sina behov? Hur förhåller man sig till det som upplevs som hinder – och omvandlar det till möjligheter?

Konsthall C och Lava har tunnelbanans gröna linje som en självklar länk. Med tunnelbanan föddes det moderna Stockholm och Hökarängen var den första förorten i den nya tunnelbanestaden. Under utställningstiden aktiveras resan mellan Lava och Konsthall C med olika nedslag. En annan länk mellan utställningens både platser är arkitekten David Helldén. Han ansvarade för utformningen av såväl Hökarängens centrum som Sergel City. De idéer han först gjorde till verklighet i Hökarängen utvecklades och utfördes i större skala med Sergels torg och Sergelgatan. Båda platser har varit och är fortfarande ämnen för diskussion om hur väl man lyckats med stadsplanering i olika skeden av Stockholms moderna historia.

Dan Shipsides, konstnär baserad i Belfast, arbetar i huvudsak med performance. Verken utvecklas genom skulptur, video och foto. Många av verken kretsar kring kroppens rörelser i relation till miljö, där processen i rörelserna understryks i försök att kommunicera någon abstraktion.

I Berlinbaserade konstnären Michaela Schweigers videoinstallation Återbesök i morgondagens stad möter vi människor i Berlins Hansakvarter. Ett bostadsområde uppfört 1957 som morgondagens stad. Officiella beskrivningar blandas med såväl arkitekternas utopiska tankar om livet i framtiden som de boendes upplevelser.

Den svenska gatukonstnären ChinChin är baserad i Berlin, och verksam där sedan 2003. Hon intresserar sig bland annat för den dialog som uppstår i arbetet med att klistra upp sina affischer i staden. Som kvinna i en mansdominerad gatukonstvärld ger ChinChin inte sällan sina arbeten ett feministiskt perspektiv.

Parkour är en konstform/sport som bygger på rörelse. Den utövas av ’traceurer’ huvudsakligen i stadsmiljöer. Parkour går ut på att röra sig smidigt från punkt A till B och att däremellan ta sig an miljöns alla inslag som utmaningar snarare än hinder. Nerför en trappa och uppför en vägg – i två språng.

Skateföreningen Stockholm Sub Surfers sammanför skateboardåkare med olika inriktning för att utforma förslag till en skatepark i anknytning till det planerade fritidsområdet kring Högdalstopparna.

Staden som en planerad struktur möter utforskande och lekfulla idéer om fysiska rörelser och alternativa bruk av urbana rum. Olika uttryck och erfarenheter förenas i en utställning, där det gemensamma kanske ligger i viljan att göra det bästa av en given situation – individuellt eller kollektivt.

Som en del av utställningen kommer performance, föredrag, stadsvandringar, workshops och konserter att äga på såväl Lava som Konsthall C.

Utställningen är ett samarbete mellan Konsthall C, Lava och Finbar Rosato, curatorstudent vid Stockholms universitet.

Ett stort tack till;
The British Council
Internationella curator management utbildningen på Stockholms Universitet,
The University of Ulster, Northern Ireland,
Vänerply

MAI ZETTERLING-PROJEKTET
Unni Gjertsen

I Unni Gjertsens arbeten står ofta historieskrivningen i fokus. Hon utgår inte sällan från en avgränsad företeelse, en detalj, hämtad från ett större historiskt skeende. Något som sedan kan tjäna som bild för hur historien både är föränderlig och beroende av det perspektiv varifrån den betraktas. I flera projekt har Gjertsen haft som utgångspunkt den plats som kvinnliga konstnärer, filosofer och regissörer fått i den officiella historieskrivningen. Det feministiska perspektivet speglar hur den kapitalistiska ordningen rymmer marginaliseringens mekanismer, genom vilka olika samhällsgrupper får sin plats. Återkommande i Gjertsens arbeten finner man enkla texter, påståenden, som tycks ryckta ur olika sammanhang. Tillsammans bildar de ett förslag till en alternativ historieskrivning. Den upplevs på samma gång som spekulativ och rimlig.

För sin utställning på Konsthall C har Unni Gjertsen intresserat sig för den marginalisering som filmregissören Mai Zetterling blivit utsatt för. Gjertsen tar avstamp i filmen Flickorna från 1968, efter vilken Zetterling inte fick göra spelfilm i Sverige på nästan 20 år. Ett antal textaffischer sätts i relation till fem korta videoloopar som kretsar kring signifikativa Zetterlingteman; begär, sexualitet, uppror och det teatrala. Unni Gjertsens påståenden blottlägger språkets köns- och maktkodning och visar hur viktig historien är.

VI ÄR NÄSTAN LIKADANA

Andreas Gedin

Andreas Gedin är en i grunden idébaserad konstnär. Med text som klangbotten, talad eller skriven, finner man hos Gedin en ständig förundran och nyfikenhet på vad som karaktäriserar mänsklig tillvaro och kommunikation. Han iscensätter sina idéer med lika delar humor, värme och allvar. Arbetena sammanför ämnen ur ett perspektiv som är till synes enkelt – och kanske självklart – men som vi ändå inte tidigare noterat.

För Konsthall C gör Andreas Gedin en utställning som associativt utgår från begreppet förändring som en både central och ofrånkomlig del av samhället. Med tankar som bottnar i folkhemmets bildningstradition arrangerar Gedin, som ett anslag till utställningen, en kväll med tre föredrag. Genom att lyfta fram ett antal mindre, men konkreta företeelser belyses det enskilda som en förutsättning för mer omfattande förändringar i vår gemensamhet.

Föreläsningarna videofilmas och blir sedan den centrala delen av utställningen.

Från Machiavelli till Statistiska centralbyrån av Olle Sjöström. Föredraget behandlar statistikens egen historia, hur verktyget statistik har förändrats genom århundradena. Sverige har den kanske äldsta traditionen på området.

Ljudbildens förändring av Ola Anderstedt. Ljudet som omger människan är oftast inte valt utan är oavsiktliga bieffekter, läckage från andra verksamheter som i och för sig ofta fyller olika nyttofunktioner.

Hundavel – strategier för framtiden av Katarina Ferm. Tidigt lärde man sig kontrollera hundens beteende och att avla fram psykiska och fysiska förändringar som tillfredsställer människans olika behov.

PÅ DIN BAKGÅRD – APART ARKITEKTER PLANERAR OM SÖDERORT

En brokig stadsutvecklingsdebatt har förts i Stockholm under de senaste åren. Politiker har lovat att tiotusentals nya bostäder ska byggas inom kort, att segregationen ska motverkas, att olika design- och biomedicinska centra ska skapas, och att det som idag kallas förorter ska väckas ur sin sömn. Frågan är bara hur - och om vi kan lita på politikernas, stadsplanerarnas och byggherrarnas omdöme och ansvarstagande i dessa frågor.

Kan det faktum att fler vill bo i Stockholm utnyttjas till att göra staden till en bättre plats för dem som redan bor här? Vilken mark ska vi ta i anspråk för att bygga? Är det rimligt att stadsdelar ligger så isolerade från varandra att man måste ta bilen, tunnelbanan eller spårvägen för att kunna hälsa på sina grannar, trots att dessa bor en halv kilometer bort? Vem är staden egentligen till för? Ska man återigen kunna bygga sitt eget hus i Stockholm - finns det plats för nya egnahem?

Dessa frågor tar Apart Arkitekter sig an i sin utställning. Sociala frågor och fysiska miljöer i Söderort granskas, med tonvikt på området kring Konsthall C.

Apart Arkitekter är en oberoende arkitektur- och stadsplanegrupp med sina rötter i kursen "Nya Stadsbyggnadskontoret", som bedrivs i samarbete mellan Färgfabriken (STHLM at Large) och Arkitekturskolan, KTH.

 VI SÄGER VAD DU TÄNKER

Johan Tirén

Konstnären Johan Tirén har under flera år behandlat frågeställningar kring historieskrivning och ideologi. Flera av projekten har också berört främlingsfientlighet och rasism.

Johan Tirén bodde i Danmark mellan 1998 och 2002. Under den tiden fick det populistiska och högerextrema Dansk Folkeparti ett stort genomslag i media, och partiets främlingsfientliga och starkt flyktingkritiska agenda kom att prägla debatten inför valet 2001. Följden blev en avsevärt restriktivare flyktingpolitik; en politik som nu omfattas av samtliga partier i folketingetfrån Socialdemokraterna och höger ut, med undantag av Det Radikale Venstre. I Sverige finns inget högerextremt parti representerat i riksdagen, men Sverigedemokraterna har idag 50 mandat i 30 kommuner. Trots sin grumliga historia, inre konflikter och splittringar, tycks partiet vara det som står närmast att lyckas med vad Dansk Folkeparti gjorde i Danmark.

I flera europeiska länder har högerextrema partier lyckats bygga upp en parlamentarisk plattform. Detta är också Sverigedemokraternas målsättning. Vi säger vad du tänker är ett försök att kritiskt granska tankegångarna och strategierna bakom en sådan process. Med utgångspunkt i Sverigedemokraternas principprogram, där begrepp som nation, kultur och ursprung spelar en central roll, samtalar konstnären med två ledande partifunktionärer som ger sin bild av det goda samhället och dess förverkligande. I en vidare mening ges en bild av den nationella rörelsen, dess...

VEM BÄR VAD?
Ett projekt av Konstnärskollektivet A5
Annika Pettersson, Adam Grinovich & Romina Fuentes

Vem bär vad? Vi människor läser av varandras klädsel. Utifrån det bildar vi oss en uppfattning om vem vi har framför oss. En sekunds bedömning kan ändra vårt beteende och bemötande.

Inför Vem bär vad? har konstnärskollektivet A5 samlat ihop både synliga och mer intima objekt från ett antal personer. Utställningen består dels av intima plagg och dels av öppet burna accessoarer. Tillsammans ger dessa objekt en alternativ bild av en grupp människor.

Projektet och utställningen är den första delen av A5s forskning kring på vilka sätt människor kan presenteras och representeras.

Konstnärskollektivet A5s medlemmar har egna mål som konstnärer och individer men delar i stor utsträckning ämnen och arbetsmetoder. Gruppen utgör en plattform för fria experiment samt kollektiv och individuell utveckling. A5 fokuserar på världen kring konstsmycket i allmänhet och kroppen och dess flexibla roll i utsmyckningen i synnerhet. A5 arbetar tillsammans med såväl individuella konstnärer som konstnärsgrupper från en mängd olika bakgrunder. Samarbete är ett nyckelord.

Pågår 1.4–17.4 2011

AMARA MUÑOZ

Global Warning!

Klädkollektion

SKKF

Medverkande konstnärer:
Anett Andersson, Maj-Sofie Enqvist, Walter Enqvist
Knud Erik Johansen, Sven-Erik Pihlström
Margareta Söderlund, Birgitta Taraldsson

Synskadade Konstnärers och Konsthantverkares Förening är en riksorganisation som bildades 1971 och består i dag av 34 medlemmar bosatta runt om i Sverige.
VI arbetar i en hel mängd olika material och skilda tekniker.
 
Fram t o m 16 nov ställer 7 av oss vi ut på Centrifugen och har gjort en taktil utställning som alla kan ta del av. På denna utställning är det tillåtet att känna på konsten. Att ”se” på konsten med händerna.
 
Följande utställare
Annett Andersson ställer ut 2 ripsmattor – nästan som gallerimattor i en gammaldags teknik på ett modernt sätt. Hennes stora vägg-vävnad är såväl varp som inslag i koppartråd och motivet knutet i kopparbotten.
Maj-Sofie Enqvist visar hur man kan tova konsten och skapa vad naturen har påbörjat. Både lekfullt och med djupt allvar.
Walter Enqvist skapar ofta med en kombination av trä och metall. Kopparn ger en ytterligare dimension till materialet trä. Man blir glad av hans lekfullhet i motivens själ.
Knud Erik Johansens skulpturer skall upplevas med alla sinnen. Precis som för honom själv eftersom händerna är de viktigaste verktygen när man inte ser. Det är synd om man inte tar sig tid att känna på dem. Ytan ger en sensuell upplevelse av konsten.
Sven-Erik Pihlström som är blind arbetar med en gammal teknik som i dag är högst modern. I rotting skapar han såväl bruksföremål som konsthantverk och han utbildar kontinuerligt elever i korgflätning.
Margareta Söderlund använder sig av armeringsjärn och bygger upp det taktila motivet som collage fastsatt på järnet. Gammal brädfordring utgör bottenplatta till de taktila motiven med en djupare undermening.
Birgitta Taraldsson visar fantastiska mönsterstickade alster och helt perfekta i komposition trots avsaknad av syn. 

Är du nyfiken på SKKF?
Gå in på vår hemsida:
www.synskadade-konstnarer.se

ILKKA TIMONEN

Ilkka Timonen visar fotografiska bilder på Centrifug, Konsthall C under perioden 4.10–19.10 2008.

Ulla Gustavsson skriver följande om Ilkka Timonens konstnärsskap:

Hans motiv, som är hämtade ur vardagen, har ett starkt grafiskt uttryck och symbolvärde.
Ilkka ger uttryck för människors utsatthet i t.ex serien ”Våldsmannakalender” där kvinnomisshandel är temat. Eller bildserien ”Singel” där ett plagg eller en nalle på tork utrycker känslan av ensamhet, att leva singel efter familjeliv.
Trots att Ilkka är man, finns många feministiska undertoner i hans bilder. I Ilkkas bildspråk anar man också hans finska ursprung.
 
Det finns också en mera lekfull sida hos Timonen, som bilarna mot röd bakgrund eller posterserien ”Match and Catch”. Eller vardagsestestiken i linnelärften.

S. GREVELIUS T-o-R
Sofie Grevelius

En utställning om och med ord och symboler. Om att bygga och bilda mening att underhålla, bryta ner och börja om.

Sofie Grevelius tog sin examen från Konsthögskolan Central Saint Martin's i London våren 2007 och har sedan dess haft utställningar i England, Sverige och Danmark.
 
Läs mer på www.sofiegrevelius.com
 

DIAGRAM
Diagram visar upp två nya verk på centrifug / konsthall c

Diagram visar upp skulpturerna Bombs och Fur factory på Centrifug / Konsthall C i Hökarängen. Visning Lördag den 6 september från klockan 14 då även upphovsmännen finns på plats. Skulpturerna står till beskådan på konsthallens öppettider fram till den 14 september.

Fur Factory
(Matr: Falsk päls, Plast, Trä, Lackfärg. Mått: 1m x 0,7m x 1,2m)
99 blanka, svarta rör skjuter upp ur en boxformad pälsskapelse. Ur rören och på pälsytan formar sig svarta bollar.
 
Carpet Blast
(Matr: Falsk Päls, Trä, Lackfärg, Vajer. Mått: 1,5m x 1,5m, 4m)
5 blanksvarta bomber faller i en sekvens längs en vajer och kreverar i en explosion av päls.
 
Bilder på verken på www.diagram.se